Back to Nature, Back to Basic Del 2
Att bo på en bergstopp utan vägförbindelse, el och infrastruktur, med endast ett par km branta trappor som förbinder dig med omvärlden. Ovanför för dig finns ingenting annat än blå himmel, nedanför djupa raviner och gröna dalar. Kristallkart källvatten och soluppgångar. Fågelsång uppblandat med tystnad. Det kan låta mycket som i en saga i dessa dagar, svårt att föreställa sig på grund av alla de svårigheter som vi kan tänka på. Men det visar sig ofta att de svåra sakerna är mycket lättare än vi kunnat föreställa oss och att de små detaljerna är mycket större än väntat.
Min vistelse här på toppen har sedan ett par dagar kommit till sin ände, det blev inte riktigt så länge som jag hade hoppas på. Jag fick 9 mycket intressanta dagar innan en vakt hittade mig och vänligt men bestämt såg till att jag packade mina saker, innan han lede ner mig. Jag har sedan dess rest runt lite och hälsat på olika mästare och gamla vänner här i Wudang. Jag kommer att försöka redogöra lite för mina upplevelser och tankar. Allt kommer inte på en gång, utan kommer att delas upp och serveras i hanterbara portioner.
Dag 1
Avfärd. Efter ett par dagars förberedelser, inväntan på bättre väder och en lyckosam dag kliver jag upp ur sängen. Kroppen är lätt och fylld av förväntan. Äventyret manifesterar sig. Dagen börjar gry, gatorna är folktomma när jag går ut för att leta upp frukost. Med varm färsk sojamjölk (DuoJiang) och ett par välfyllda dumplings (BaoZi) fylls reserverna med ny energi. Jag lyfter upp min packning och bär ner den till foajén, checkar ut och ska precis surra fast den på motorcykeln. – Är du påväg? Jag vänder mig om, där står min vän från Beijing som jag tidigare huserade hos. Han kom precis med tåget från Beijing och övertalar mig till att stanna en stund till. Caféet bredvid har precis slagit upp sina dörrar och vi slår oss ner för en kopp te. Vi avhandlar Wudangs för och nackdelar, dåtid och framtid. Tiden rusar fram. Tillsist måste jag bege mig. Återigen börjar jag att surra fast min packning på motorcykeln.
Problem. Jag rullar sakta fram mot grinden. Mannen kliver ut ur sitt bås och närmar sig, sträcker upp handen i axelhöjd och visar handflatan, ett vedertaget tecken för stopp. Den här delen av berget är stängt för allmänheten. Jag ringer alla min kontakter, inget hjälper. Tider går. Jag får tag på Abboten uppe i de fem drakarnas tempel och förklarar situationen. Han kan skicka en bil till att plocka upp mig. Men vakten har bestämt sig, här finns makt att utöva, han förklarar att det spelar ingen roll vem som kommer för att hämta mig, inte ens XuanWu DaDi (Wudangs första odödlig) själv kan ge mig tillträde till denna delen av berget. Samtidigt passerar ett par bilar förbi. Vakten hälsar glatt öppnar grinden och släpper förbi dem. Jag inser att jag kommer få gå upp från en annan del av berget, tackar vakten för prövningen och förklarar att jag kommer vandra från NanYan.
Lösning. Jag vänder motorcykeln och styr mot huvudporten. Klockan har börjat närma sig lunch, stanna hos min muslimska vänner och köper en skål handdragna nudlar. Fortsätter upp till portern till berget, köper en entrebiljett, kliver på en av turistbussarna och rullar upp till sista hållplatsen. Jag påbörjar min vandring, för sex år sedan gick jag här 1-2 gånger i veckan. Stigen var då endast en upptrampad stig som slingrade sig mellan branta stup, klipper, vattenfall, bambu och ruiner. De har anlagt en ny stenbelagd stig, med trappor och toaletter. Lättare, längre och tryggare men känslan börjar blekna. Det är cirka 3 timmars promenad till WuLong Gong (De fem drakarnas tempel). Det har regnat i ett par dagar och jag vandrar längst vattenfall och forsar. Min packning är tung men mina ben är lätta, bergen fyller mig med kraft och bär mig fram.
Wu Long Gong. Med tunga ben når jag fram till templet, de sista 45 minuterna är en konstant trappa uppför. Porten till templet är stängt, ur huvudtemplet kommer musik och sång, kvällsmässan har precis börjat. Jag ställer ner min packning utanför boningshusen, byter min svettiga tröja och sätter mig ner och andas. Jag tar in allt, musiken, sången, lukten, utsikten, mycket har förändrats men det känns fortfarande som hem. Kvällsmässan avslutas, alla utom två är unga män, Abboten och tempelväktaren. Abboten känner igen mig och välkomnar mig tillbaka. De unga männen, inte mer än äldre ungdomar hämtar sina redskap och beger sig ut på åkrarna för att arbeta en sista timme innan middagen. En ny era i templet har startat, de gamla nunnorna och munkarna flyttade ut 2012, kvar från den tiden är bara Abboten och tempelväktaren.
Toppen bakom på bilden är Wu Long Ding, mitt mål.
Jag blir inkvarterad i ett rum, i rummet finns redan en ung man, han anlände också idag. Han gick upp från från bergets fot. Han kommer från SiChuan provinsen, han vet inte hur länge han ska vara här, kanske för alltid. Mat gonggongen slår, middagen är serverad. Vi måste skynda oss, de flesta står upp och äter, portionerna är stora. Vi får varsin liten engångsplastskål och ett par ätpinnar. -Ät fort, annars kommer ni hinna ta två gånger, uppmanar kocken oss. Maten är enkel med god och näringsrik. Men det är något som inte stämmer, en av rätterna innehåller kött. Det hade varit otänkbart för 6 år sedan. Traditionellt sett serveras det inte kött i de daoistiska templen. Det finns många olika anledningar till det. Kommer inte gå igenom dessa nu, det kräver ett eget inlägg.
Jag somnar tidigt, det har varit en dag med många vändningar och en lång tur med en tung packning.
